Så fjärran fast så nära

Hälsningar från min egen lilla bubbla! Tro mig när jag säjer att diskussionen om huruvida finländare isolerar sig från varandra i sina egna bubblor får en viss absurd klang när man bor på diplomatstatus i ett främmande land. Nå, nu är ju vår bubbla inte den värsta sortens bubbla utan snarare vrids mina funderingar mot hur nära och lika vi är olika länder till trots. Hur mycket mera har vi inte gemensamt än vad vi tror skiljer oss åt!

”Tule tänne!” ropar pojkens lettiska fotbolltränare och småler brett. Det gör han för att hans farmor kom från Karelen efter kriget och bosatte sig i Riga, gifte sig och fortsatte att kommendera sina barn och barnbarn ibland på finska.

Idag var han och hans lag och spelade på en fotbollsplan som ligger på ”Ikskila”-vägen. Ikskila är ett gammalt liviskt namn på en by som på finska skulle heta Ykskylä. Enbyvägen, med andra ord.

Den svenska chefen berättar stolt att hans farfar ligger begraven ett stenkast från Mannerheim och att hans familj flyttade från Viborg efter kriget till Sverige. När han skulle presentera sin blivande fru för sina fastrar fick de åka över till Helsingfors och intervjun skedde på tyska. Under det mer informella samtalet som följde på att hon blivit godkänd kunde ”Tantes” tala svenska med henne.

Min svenska kollegas släkt kommer från Kökar. ”Då har du väl hembygdsrätt?” frågar jag. ”Jaa-a, det har jag väl då”, svarar hon.

Sådana här exempel kommer emot hela tiden och berättar för mig att tiden mellan 1939 och 1991 har förvrängt vår uppfattning om vad som är nära, hör ihop och är lika. Östersjön och alla vi som bor runt dess stränder har starka band som vi inte ser. Det är heller inget fel med att ha en egen liten bubbla, uppbyggd runt det och dem som man känner sog mest hemma med. Kanske det räcker om man bara kommer ihåg att sist och slutligen finns det ingen gräns för hur långt man kan tänja ut den här bubblan om man är beredd att lyssna och lära.

Cykla i Riga

 

Man kanske inte kunde tro det vid första anblicken men Riga är en förvånansvärt cykelvänlig stad. Det finns inte speciellt många cykelvägar i centrum och trafiken är hektisk och stundvis aggressiv. Gatuarbeten och renoveringsprojekt pågår hela tiden och trottoarerna kan vara gropiga. Ändå fungerar cykling i stan jättebra!

Om det inte finns cykelvägar kan man cykla på trottoaren. Ja, alla cyklar på trottoaren utom möjligtvis cykelbud. Och det går hur bra som helst. Krockar har jag aldrig varit med om hittills trots trängsel, och fotgängarna har en beundransvärd stoisk attityd till cyklister som susar förbi. Hemligheten är alltså att fotgängarna inte gör några förhastade rörelser. De forsätter  sin utvalda väg trots att en cyklist kommer emot eller t.o.m. närmar sig bakifrån. Om man kör om en fotgängare börjar denna inte skrämt hoppa hit och dit utan håller sig lugn och traskar vidare i egen takt och på vald bana. På det sättet sker ingenting oförväntat.

Det enda faroobjektet jag har stött på är turistgrupper som likt fårskockar rör sig över gator. Längs med en av de sällsynta cykelvägarna, som råkar gå bakom vårt hus och passerar en del av de allra mest imponerande art nouveau husen, ramlar ut framför en med ögonen riktade uppåt på de imponerande fasaderna. Ingenting märker de av vad som hände omkring dem. Inklusive undertecknad som febrilt ringer i sin ringklocka, hojtar åt dem på minst tre språk att se upp och tyst förbannar ”utlänningar” som ställer till det för oss vanliga invånare…

 

 

 

 

 

Reliker från en annan tid

Egentligen kunde denna rubrik vara en serie. Detta  land är fullt av stora, oproportionerliga fossiler till byggnader från en annan tid. Där ligger de, övergivna, mystiskt mitt i en omgivning, som har gått vidare med tiden och ingen tycks riktigt veta vad man skall göra med dem.

Dagens exempel är det gamla sanatoriet i Ķemeri, i Jūrmala. Det har erbjudits badtjänster och helande vård på stället i evigheter men i början på 1800-talet analyserades svavelkällorna riktigt officiellt i St. Petersburg och efter det började ”bättre folk” strömma till platsen. Speciellt populär var Ķemeri bland Moskvaborna, som kom hit med tåg ända fram för att vårda sin hälsa med svavel- och gyttjebad från den lokala naturen. Också till stranden, som ligger 6 km norrut erbjöds det en tågförbindelse.

Under den första självständighetstiden fortsatte Kemeri att växa och det enorma hotellet blev fördigt 1936 efter att de tidigare badinrättningarna hade så gott som förstörts under kriget. Hotellet eller sanatoriet erbjöd allt som en patient kunde önska sig under sin sjukdom och konvalesens. Under Sovjettiden fortsatte den imponerande verksamheten och utvecklades ytterligare. Under sin storhetstid fanns det 4 sanatorieinrättningar med över 100 läkare som tog hand om över 100 000 patienter per år.

Men ack, sen gick tidsandan om denna magnifika byggnad och dess storslagna tjänster. Den låg för långt ifrån stranden och den nyvunna friheten att resa utanför landets gränser gjorde denna anläggning totalt gammalmodig. Nuförtiden ligger den ganska malplacerat bredvid ett fint naturparksområde och längst bort i raden längs med Jūrmalas strand. Den i tiden berömda omgivande parken har förfallit och glansdagarna ligger obönhörligt i det förflutna för hela Kemeri. Olika köpare och investerare har under årens lopp uppenbarat sig och lagt bud, dragit dem tillbaka eller av andra orsaker har affären gått i stöpet. Det sista försöket gjordes i februari detta år då en ryskägd hotellkedja slog slag i saken och tog sig an restaurering och utveckling av fastigheten för närmare 3 miljoner euro. Hur det går återstår att se.

Broarna över Daugava

Våren är definitivt på kommande här! Talgoxarna sjunger, utomhusblomsterförsäljarna har kommit tillbaka till gathörnen och parkerna är i ett exemplariskt och välkrattat tillstånd.

Med vårens ankomst smälter isarna så det passar bra att jag igår lärde mig en massa nya saker om Rigas viktigaste pulsåder – floden Daugava. Daugava – på finska Väinäjoki – är alltså floden som rinner hela vägen från Ryssland, genom Vitryssland och Lettland i hela 1000 kilometer innan den rinner ut i Rigabukten och Östersjön. Vid Rigas centrum är floden ungefär 700 meter bred och 8 – 9 meter djup. Namnet kommer från urbaltiska orden för ”stora vattnet”. Västra stranden kallas för Pārdaugava – alltså ”toispualjokkee”.

Men visste ni att den första permanenta bron som byggdes över floden påbörjades först 1872 och det var en järnvägsbro? Den döptes till naturligt nog till Dzelzceļa tilts – järnvägsbron. Den enda andra bron, den äldsta bron, ledde rakt ut från gamla stan och rådhusplatsen och var bara en tillfällig pontonbro, som monterades ner varje år den första november, förvarades under vintern undangömd och ihoppackad i  en sidofåra till floden och plockades fram och monterades upp mellan den östra och västra stranden igen när isarna har gått! När det inte fanns en bro använde man sig av färjkarlar eller hyrde slädar.

De första som överhuvudtaget byggde en bro över Daugava, på samma ställe som denna pontonbro i fortsättningen skulle ligga, var svenskarna i början på 1700-talet då de krigade mot polacker och sachsare. Bron byggdes för att de svenska trupperna skulle kunna ta sig över floden från gamla stan i skydd av slugt utplacerad rök och sen överrumpla fiendens truppläger på andra sidan. Den temporära bron fick sen ligga kvar tills ryssarna i sin tur i nästa krigsvändning förstörde den ett decennium senare. Men efter det, från och med 1714,  fanns det en tillfällig träbro på pontoner under den isfria säsongen ända fram till 1888, då man beslöt sig för att övergå från en träbro till en stålbro, men fortfarande av pontonmodell. Först 1957 byggdes en permanent brokonstruktion på samma ställe, den s.k. Stenbron ( Akmens tilts).

I förgrunden syns ännu de gamla brofästena på den gamla järnvägsbron som förstördes under andra världskriget. Bakom skymtar först stenbron med sina gammaldags gatulyktor och bakom den Hängbron.

 

Den bron som är viktigaste för oss i vårt dagliga liv ligger högre upp, intill presidentens palats och mitt emot ön Kipsala, som fått sitt namn av en gipsfabrik som verkade där. Denna bro byggdes först 1981 och kallas för Hängbron (Vanšu tilts). Detta är bron som alla som anländer till Riga kommer över och beundrar gamla stans berömda siluett vid floden.

En bro till – Sala tilts, öbron – ligger ännu före den södraste bron, som naturligtvis heter Söderbron (Dienvidu tilts). Denna bro är den nyaste bron och sorgligt nog känd för att ha kostat fem gånger så mycket som budjeterat och gett upphov till mutskandaler och korrumptionsanklagelser. Dessutom måste byggarbetena avbrytas när pengarna tog slut mitt under den värsta finanskrisen. Nu har dock bygget kunnat avslutas.

Vardagstriumf!

Det här kunde, för all del, vara följande del i serien ”Små saker blir stora” men nu är det nog närmast frågan om en avgörande triumf i vardagen. Efter ett halvt års provande hit och dit har vi äntligen hittat den: Mjölken som smakar nästan som i Finland och som alla barnen dricker! Hurra! Jag ser riktigt fram emot att börja kånka mjölktetror hem från butiken och ”mamma, mjölken är slut IGEN!” -ropen.

Jag ärvde min farmors päls. Den är kanske lite fel storlek på sina ställen – Famu var drygt 10 cm kortare och säkert 20 kg mindre än jag – men den största orsaken till att jag inte använt den mer än ett halvt dussin gånger har mindre med storleken eller ens de senaste milda vintrarna att göra och mer med pälsanvändningsklimatet i Finland. Jag känner mig kanske också lite för ung: det där med att bära päls utom i strängaste kylan är liksom mer för damer som faktiskt ÄR farmödrar.

Men i Riga ser man pälsar överallt genast när termometern går under +5. Och inte bara farmödrar eller snofsiga damer, vanligt folk också.  Så jag tog ut pälsen och lät det mingla med sina gelikar, visserligen på en finare tillställning och inte precis på matbutiksexpedition.

Men när jag kom hem igen hände det lilla som var stort. I fickan hittade jag en liten hård kula, som vid närmare inspektion visade sig vara en Pectus-karamell. Minns ni Fazers Pectus-karameller? Skära mintkarameller som verkligen inte hörde till ens favoriter som barn. Men min farmor hade alltid Pectusar med sig. Faktum är att min farfar, som jag aldrig träffade, kallades för Pectus.

Jag har däremot nog aldrig köpt en ask i mitt liv. Det var alltså saliga Famus Pectuskaramell som hade lyckats överleva ostört i fickan ända sedan pälsen bytte ägare för nästan tio år sen. Och det kändes ganska så stort.

Vinterkanal

Dimmigt och fuktigt idag men efter att ha haft sjukstuga hemma sen tisdagen var det härligt att komma ut i stan. Parken som ringlar sig kring stadskanalen är stämningsfull trots årstiden.

Kanalen är förstås en före detta vallgrav som var en del av gamla Rigas försvar. I mitten på 1800-talet hade vallgravar som försvarssystem överlevt sig själv och man gjorde om den till park. Kanalen själv är inget dike precis: över 3 km lång, 2 m djup med 16 broar som korsar den!

Visste ni annars, att träden vid kanalen är inte skyddade med järnspjälor för att vattnet skulle stiga för högt? Nej, den riktiga faran finns i vattnet, dvs. bävrar. På undanskymda ställen längs med kanalen har de sina boverk och därifrån anfaller de oskyddade trädstammar längs med vattnet. Här är beviset om ni inte tror mig:

Hälsningar från lyckliga gatan!

Eller närmare sagt Laimas chokladfabrik på Miera iela (Fredsgatan). Minns ni bilden med Laimaklockan? Nu är vi vid fabriken som står för innehållet.

Det här med choklad har nationalistiska tendenser. I många länder är det ett märke eller en chokladsort som får stå för mycket patriotism, nostalgi, hemlängtan och tradition. I Lettland heter märket Laima (lycka, tur). Laima är ett gammalt bolag, men inte det första i Lettland. I slutet av 1800-talet började det tillverkas godskaer, choklad och konfekt men först 1921 grundades Laima. Detta är den ursprungliga fabriken på Miera iela.

Runt i fabriken kan man inte gå men det finns ett chokladmuseum och – ännu bättre! – man kan reservera tid för en egen liten chokladverkstad, där man under en chokladmästares instruktioner kan tillverka sin egen choklad i eget sällskap.

 

Tanterna på ”exclusive chocolate” avdelningen håller hus just bakom glaset till den lilla chokladverkstaden. De har jobbat i huset länge och är alltså enligt guiden ”runda, glada och friska”.

Det speciella med Laima är att de till skillnad från många andra chokladproducenter importerar hela och torkade chokladbönor från Ghana. Andra tillverkare brukar köra med färdiga chokladchips. Så när bönorna kommer till Miera iela rostas de och det sprider en härlig doft vida omkring grannskapet. Laima gör också annat än choko: karameller, konfekt, kex och mycket annat.

 

De färdigt rostade bönorna. De smakar bittert med definitivt choklad.

Miera iela är ett spännande ställe också utan chokladfabrik. Det är ett ganska slitet stråk men charmigt, fullt av små trevliga, bohemiska cafén och små butiker och på närliggande gata ligger både ett mikrobryggeri och det självständiga trendbryggeriet Valmiermuizas restaurang och butik. Lyckliga gatan, minsann!

 

EU-tid i Riga

Nu när julen som socialt samtalsämne nummer ett börjar vara uttömt och nyårsfirandet börjar vara undanstökat, kvarstår endast ett favoritämne på listan: Lettlands EU-ordförandeskap!

När ett litet land, nyss inträtt i den Europeiska Unionen, för första gången skall stå för ett så stort projekt som ett halvårigt EU-ordförandeskap, känns det ganska spännande. Förutom de praktiska utmaningarna är detta också en stor grej både för den lettiska PR- och självbilden.

Igår öppnades ordförandeskapet på Nationaloperan med landets högsta ledning på plats, från president Berzins (som kommer på statsbesök till Finland om ett par veckor!) neråt. Först var det tal av Berzins, Europaråds president Tusk, Kommissionsordförande Junckers och statsminister Straujuma, sen blev det konsert och sist mottagning där hela statsledningen var på plats. Med tanke på vad som just hänt och händer i Paris kändes det hela nästan mystiskt med så mycket polis och livvakter överallt. Det är lustigt hur otryggheten smyger sig på en när man ser ett så otypiskt stort säkerhetsarrangemang. Vanligtvis brukar man stirra upp i taket och ge vika för vilda skräckscener där den 500 kg tunga kristallkronan oförhappandes faller en i nacken mitt under ett orkestercrescendo. Nu galopperade fanatsierna i ännu vildare riktningar.

Kvällen var dock lyckad och den uppenbara nervositeten bland arrangörerna fick sin utlösning genom lite situationskomik som tacksamt nog möttes av skratt. Det bådar bra, tycker jag. Lämna pompan och näsrynkningen åt andra. Charmen i en nybörjares stora ansträngning är att man gör sitt bästa och tar organisatoriska motgångar med ro. Som president Tusk sa innan tolken äntligen efter hans långa monolog kom åt att avbryta honom för att få göra sitt jobb, ”don’t be alarmed, I am a first-timer, too!” Amen.

Konserten kan man förrsten se i sin helhet här: http://www.youtube.com/watch?v=sKTzO0n5lOc&sns=em

Eu2015.lv

 

 

Jultid i Riga

Granarna utanför operan dansar naturligtvis förbi.

 

Juletider i staden är sannerligen helt annorlunda än julen i förorten. Till exempel, i stan (läs i Riga) väntar man gärna på att gå ut tills att mörkret faller för staden är så obeskrivligt vackert upplyst. Varje hörn och gräsplätt i innerstan är fylld av ljusinstallationer.

En mörk stad med ljus överallt. Perfekt julstämning utan snö!

 

I flera års tid nu har advent firats i Riga genom att uppmärksamma stadens rykte som julgranens födelsestad. År 1510, påstår experterna (varav en är den f.d. lettiska ambassadören till Finland, Anna Zigure), föddes traditionen med julgran genom att gillesmedlemmarna i svarthuvudenas skrå ställde upp en julgran utanför sitt gilleshus och där har det stått en gran varje år (mer eller mindre) sen dess. Att Tallinnborna påstår något annat skall ni inte bry er om.

Svarthuvudenas gillesbyggnad från början av 1300-talet, helt återuppbyggt 1999, pryds av en julgran sedan 500 år tillbaka.

 

Trots att nyåret lär vara den verkliga höjdpunkten på festligheterna med maffigt fyrverkeri och stora festligheter så får vi vänta till nästa år tills vi får bevittna det. På julannandag bär det av till Finland och förhoppningsvis vita drivor och mera naturligt ljus i oupplysta Esbo.

God Jul! Priecīgus Ziemassvētkus!