Hälsningar från min egen lilla bubbla! Tro mig när jag säjer att diskussionen om huruvida finländare isolerar sig från varandra i sina egna bubblor får en viss absurd klang när man bor på diplomatstatus i ett främmande land. Nå, nu är ju vår bubbla inte den värsta sortens bubbla utan snarare vrids mina funderingar mot hur nära och lika vi är olika länder till trots. Hur mycket mera har vi inte gemensamt än vad vi tror skiljer oss åt!
”Tule tänne!” ropar pojkens lettiska fotbolltränare och småler brett. Det gör han för att hans farmor kom från Karelen efter kriget och bosatte sig i Riga, gifte sig och fortsatte att kommendera sina barn och barnbarn ibland på finska.
Idag var han och hans lag och spelade på en fotbollsplan som ligger på ”Ikskila”-vägen. Ikskila är ett gammalt liviskt namn på en by som på finska skulle heta Ykskylä. Enbyvägen, med andra ord.
Den svenska chefen berättar stolt att hans farfar ligger begraven ett stenkast från Mannerheim och att hans familj flyttade från Viborg efter kriget till Sverige. När han skulle presentera sin blivande fru för sina fastrar fick de åka över till Helsingfors och intervjun skedde på tyska. Under det mer informella samtalet som följde på att hon blivit godkänd kunde ”Tantes” tala svenska med henne.
Min svenska kollegas släkt kommer från Kökar. ”Då har du väl hembygdsrätt?” frågar jag. ”Jaa-a, det har jag väl då”, svarar hon.
Sådana här exempel kommer emot hela tiden och berättar för mig att tiden mellan 1939 och 1991 har förvrängt vår uppfattning om vad som är nära, hör ihop och är lika. Östersjön och alla vi som bor runt dess stränder har starka band som vi inte ser. Det är heller inget fel med att ha en egen liten bubbla, uppbyggd runt det och dem som man känner sog mest hemma med. Kanske det räcker om man bara kommer ihåg att sist och slutligen finns det ingen gräns för hur långt man kan tänja ut den här bubblan om man är beredd att lyssna och lära.
Tid i Riga 