Jag ärvde min farmors päls. Den är kanske lite fel storlek på sina ställen – Famu var drygt 10 cm kortare och säkert 20 kg mindre än jag – men den största orsaken till att jag inte använt den mer än ett halvt dussin gånger har mindre med storleken eller ens de senaste milda vintrarna att göra och mer med pälsanvändningsklimatet i Finland. Jag känner mig kanske också lite för ung: det där med att bära päls utom i strängaste kylan är liksom mer för damer som faktiskt ÄR farmödrar.
Men i Riga ser man pälsar överallt genast när termometern går under +5. Och inte bara farmödrar eller snofsiga damer, vanligt folk också. Så jag tog ut pälsen och lät det mingla med sina gelikar, visserligen på en finare tillställning och inte precis på matbutiksexpedition.
Men när jag kom hem igen hände det lilla som var stort. I fickan hittade jag en liten hård kula, som vid närmare inspektion visade sig vara en Pectus-karamell. Minns ni Fazers Pectus-karameller? Skära mintkarameller som verkligen inte hörde till ens favoriter som barn. Men min farmor hade alltid Pectusar med sig. Faktum är att min farfar, som jag aldrig träffade, kallades för Pectus.
Jag har däremot nog aldrig köpt en ask i mitt liv. Det var alltså saliga Famus Pectuskaramell som hade lyckats överleva ostört i fickan ända sedan pälsen bytte ägare för nästan tio år sen. Och det kändes ganska så stort.
Tid i Riga 