Snön har smält och nu väntar vi på våren i mycket risigare landskap. Men förtvivla inte! Det finns ett ställe som håller den estetiska standarden året runt, oberoende av årstid och väder!
Jurmala, den bästa hundpromenaden, ser ut så här:
Ditvägen:
Tillbakavägen:
Denna vecka är det 25 år sedan barrikaderna i Riga, då den lettiska återsjälvständigheten sattes på prov. Efter de våldsamma händelserna tidigare i Vilnius, var oron stor när det rapporterades om att en kolonn av de sovjetiska stryrkorna, OMONs pansarvagnar, som var stationerade i landet, rörde sig mot Riga. Men från den 13.1. Gick man man ur huse och hjälptes åt att bygga barrikader runt de viktigaste byggnaderna i Riga, bl.a. TV – , radiohuset och regeringens säte.
Allt kulminerade den 20.1. när det kom till sammandrabbningar och sex människor, två poliser, en student och två kameramän fick sätta livet till under skottlossning från de sovjetiska trupperna då de beskjöt det dåvarande inrikesministeiet, mitt i centrum, bara ett stenkast från Gamla stan och frihetsmonumentet. Ovan på bilden ser ni en av de minnesstenar som uppfördes där kulorna träffade de olyckliga.
Efter detta trappades våldsamheterna såsmåningom ner och Lettlands regring tog kontrollen av barrikaderna från de frivilliga medborgarna och överförde den till sina egna styrkor. Men många av barrikaderna blev kvar i t.o.m. ett år till. Förhandlingar inleddes i Moskva och i mars 1991 hölls en folkomröstning i Lettland där 75% röstade för ett självständigt Lettland utanför Sovjetunionen.
Gott nytt år! Och goda nya föresatser… Hösten 2015 gick förbi utan rapporter men det betyder inte att jag har varit lat. Jag lovar.
Hoppeligen kan jag leverera lite mer detta år. Ämnen saknas inte. Det är 25 år sedan Lettland inledde processen till återsjälvständigheten 1991. Det skall firas. Och i år börjar ju en lång rad bemärkelsedagar som leder ända till 2018 med flera viktiga hundraårsjubileer på vägen. Först kommer Jägarrörelsens väg från Finland till Tyskland och via stridslinjerna i Lettland tillbaka till Finland. Jag lovar att återkomma!
Men tillsvidare njuter vi av en riktig vinter!
Lagom till veckoslutet sätter jag upp lite hjärngymnastik. Ingenting svårt, bara lite knepigt men roande. Som ni vet så är jag svag inför det finurliga sätt som man omskriver utländska namn till lettiska. På bilden ser ni åtta berömda skådespelares namn i vad som antagligen kan kallas actionfilmen Everest (Everests på lettiska, inget krångel där). Försök lista ut vem de är!
Lite ledtrådar:
Hälsningar från Irlava barnhem och småbarnen i kvinnofängelset! Förra veckan hade jag chanson att tillsammans med andra företagsamma kvinnor bekantade oss med den mindre sköna sidan av Lettland som vi försöker vara med och hjälpa till på. Barnhemmet var tyst för barnen var i skolan men uppe på ett av rumen satt en 15-årig pojke som just hade rymt tillbaka från sin mamma till barnhemmet och föreståndaren bjöd på kaffe och pratade öppenhjärtligt – mer öppenhjärtligt än offentligt anställda inom den här branchen har för vana att prata med utomstående. Barnen från fängelset (6 stycken 1 till 4-åringar) slussades ut genom portarna och fick leka ute i lekpark och på stranden i några timmar. Ovanlig händelse för dem som bor i fängelset med sina mammor.
Och jag lärde mig många intressanta saker om de mindre bemedlade i detta samhälle. Jag förstod mer om hur detta samhälle fungerar, om dess sociala sektor, om hur fattigdom och missbruk ser ut här och hur stat och kommun och inte minst frivilligarbete delar och samsas på fältet. Hur mönster går i arv.
Men nu vill jag inte skriva så mycket om det den här gången. På grund av den stora flyktingkrisen som rasar i Europa och pga. att jag bor i den delen av Europa där skepsisen och misstron och den populistiska jargongen florerar ännu värre än i Finland tänker jag på andra saker. Jag tänker på hur vi möter Nöd Som Gör Oss Oroliga.
För den som förra veckan mötte nöd som gjorde henne orolig var jag. Jag erkänner, när jag följer med och besöker sådana ställen där det finns fattiga barn, barn från familjer med missbruk och nöd känner jag mig orolig. Det är svårt att förklara men det känns nervöst. Nervöst för att man inte vet vad som förväntas. Nervöst för att det är okänt. Nervöst för att man undrar vad de tycker om en sån som jag. Ologiska känslor, med andra ord. När man möter svåra medmänskliga situationer reagerar man känslomässigt.
Och nu kommer jag över till mina funderingar om parallellerna med att se flyktingar som väller fram mot ens lands gränser på tv och att träffa barnhemsbarn som skyfflats från familj till familj och vanvårdats av dem som borde skydda dem. När man möter svåra, medmänskliga situationer är det allra enklast att reagera känslomässigt. Och det är ju helt ok. Vi är ju människor. Oberoende om man reagerar allt omfamnande eller kritiskt avvisande så är det frågan om en känslomässig reaktion. ”oj de arma stackrarna!” eller ”jag vill inte ha något med dem att göra” – det är känslorna som tar över.
Men vet ni, varje gång jag kommer hem från dessa möten känner jag mig underligt glad och lätt. Missförstå mig inte, historierna om vanskötsel gör ont. Att träffa 10-åringar som inte är större till växten än 7-åringar känns sorgligt. Att lyssna på frivilligarbetares problem och hur de ömmar för sina barn är både förunderligt och fint. Och att låta en liten pojke som just har somnat i ens famn gå tillbaka in genom fängelseportarna till sin mamma som sitter inne för droghandel känns förtvivlat. Men när besöket är över så har man trots allt bara mött andra människor. Människor som är annorlunda. Människor som är som vi. Man kanske inte har lösningen i sina händer men man kan alltid göra något. Man kan ge sin tid. Man kan lyssna. Och det går bra. Man förstår mer. Man hamnar inte i en situation där man själv plötsligt blir utsatt eller hotad eller måste försvara eller förklara sig. Man och ens egna blir inte hotade. Bara ens egen lilla trygga världsbild och den tål nog justeringar och mera nyanser minsann.
”Ceep calm and bee yourself!” Vilket fantastiskt motto.
Ute surrar borren och grävskopor skyfflar grus av och an längs med gården. Duunare tar över garaget med sina arbetskläder, vattenflaskor och driver bilar och cyklar i exil. Trädgården är uppgrävd och liknar ett slagfält. Sand och damm. Mystiska omvägar och uppgrävda fundament när hela huset renoveras till grunden.
Men vilken lyx det är att kunna säja att vi är hemma igen efter en lång sommar! Vi glider in i vardagsrutinen utan att behöva förundra oss över nya vanor, nytt språk, nya fordringar. Så välkomnandet är inte bara för er som vill se något nytt på den här bloggen eller för mig som är fast besluten att ta tag i observationer från vårt liv här igen. Det är ett glatt igenkännande. Vi är hemma igen!
Här har jag tillbringat över tre veckor i Semesterfinland och när jag kommer tillbaka till Riga för en kort vecka kastas jag genast in i det djupaste lettiska själlandskapet med besked! Jag talar om den elfte Lettiska skolungdomens sång- och dansfestival. Detta är en enorm festival, som ordnas vart 5:e år och kan enbart överrträffas av den reguljära sång och dansfestivalen, där deltagarna är vuxna körer och dansare. 331 körer med 13000 sångare plus dansare och orkestrar – 37000 personer inalles – från hela Lettland deltar. De har i sin tur valts ut bland ännu fler aspiranter. Tävlingen är hård. Att få stå på den enorma friluftsscenen i Mezaparks är en stor heder och ett mycket allvarligt uppdrag. Dansarna uppträdde på Daugava stadion men huvudevenemanget och avslutningsfesten var igår på den nationellt viktiga scenen i Mezaparks.
Och imponerande var det förvisso! Sång och sånger, sjungande och musik är helt tydligt en helig sak för letterna. Fantastiskt var det också att se alla fina folkdräkter och speciellt blomsterkransarna som hör till ett dylikt sommarevenemang. Alla sorters blommor går det att göra kransar av – också råg eller ekblad!
Hela statsledningen var på plats, inklusive folkdräkter och blomsterkransar, förstås. 2018 är det dags för den ordinarie sångfestivalen och på basen av vad jag var med om igår måste det vara en alldeles unik upplevelse.
Här är ännu ett videoklipp från den riktiga sångfestivalen för två år sen. Körerna sjunger nationalpoeten Rainis dikt Saule, Pérkons, Daugava (Sol, Åska, Daugava), ett standardnummer för lettiska körer:
*Sjung, syster, vackra sånger!
Att vara florist i Lettland är ett bra jobb med garanterad och stadig inkomst. Året runt, med mycket jämna mellanrum, krävs och förväntas det att blommor och buketter ingår i situationen.
Först och främst har vi officiella nedläggningsceremonier. Dem har man ju varit med om en hel del under det gågna året. För ett land som Lettland, där den nationella identiteten och kulturen så länge har varit hotad eller rent av undertryckt, är det naturligtvis viktigt att offentligt uppmärksamma så många nationella märkeshögtider, personer och historiska händelser som möjligt.
Förutom de stora officiella ceremonierna ser man också hela tiden mindre formella blomsterhälsningar vid statyer och minnesmärken i parker, helt tydligt lämnade där av någon som strosat omkring utan desto större ceremonier. Det kan handla om en eller några enkla narcisser eller astrar, beroende på årstiden. Det är också orsaken till att man vid parker och i gathörn ser tanter sälja blommor och buketter.
För det andra har vi blommornas roll i vanliga människors sociala liv. När man går på besök eller konsert tar man med sig blommor. Stora buketter eller en eller några enkla blommor. Men alltid udda antal! Ett jämt antal betyder otur. Fast efter 10 räknar man inte mera antalet utan en bukett är en bukett.
Lettland har sina överraskningar. Landet är litet, slitet på många ställen och speciellt på landsbygden ganska tröstlöst och rent av fult. Men sen kommer man in i en sagoskog eller det öppnar sig en ändlös sandstrand framför en eller porlande vattenfall i lummiga dungar. Eller sen ligger ett barockpalats, ritad av Vinterpalatsets arkitekt Rastrelli, mitt i landskapet komplett med häckande storkar på taket.
Rundale slott eller Rundale pils uppfördes mellan 1736 och 1768 då Hertigarna av Kurland styrde denna del av landet som sitt eget självständiga furstendöme. Släkten hette von Biron och slottet naturligtvis Schloss Ruhendahl. Rundale var sommarpalats och vinterpalatset låg i Jelgava, som ni kanske minns. Efter att hertigdömet upptagits i det Ryska imperiet överlät Katarina den stora palatset till sin favorits bror Hertig Zubov. Palatset förblev i ryska adelshänder ända tills Tyskland invaderade Lettland under det första världskriget. Då förvandlades palatset till sjukhus och högkvarter för de tyska trupperna.
Inte helt överraskande led byggnaden stora skador under den förlängda konflikten och när självständgheten äntligen kunde etableras i Lettland förvandlades palatset till skola och senare museum. Men de största skadorna led det stora komplexet naturligtvis under Sovjettiden då skolverksamhet förstörde de värdefulla rummen och allmän försummelse ännu mera och ännu grundligare.
Lyckligtvis kunde eldsjälar påverka myndigheterna att i början på 1970-talet inleda renoveringar och ställa palatset under museimyndigheters beskydd. Som man väl kan gissa har renoveringarna pågått till dessa dagar.
Parken som breder ut sig bakom huvudbyggnaden är återställd i barockstil. Helt tydligt fortsätter utformningen av den formella delen av parken ännu för fullt men ändå är den mycket imponerande. Samma gäller den mindre formella men ändå strikt formbundna delen av parken.
Våren har ju just kommit och allt är grönt och frodigt. På sommaren måste det vara helt underskönt, ett litet stycke stora världens parkkultur i ett oväntat hörn av Europa.
Jag har aldrig varit vårmänniska. Mitt största problem med den finska våren är att den egentligen är uppdelad i två delar: först i vårvintern, som pågår alldeles för länge och som alldeles för sent först övergår i en riktig vår. Och sen den riktiga våren, som i sin tur övergår i sommar efter en alldeles för kort och intensiv tid. Våren, ni vet, den riktiga våren, det är den tiden då det inte finns snö kvar i obestämda, smutsiga högar på offentliga ställen. Det är tiden då det inte mer finns risk för mera snö trots att solen redan kan värma. Det är tiden då modiga lökväxter inte mitt i allt täcks av ett brutalt och våldsamt nytt täcke av blöt snö. Årstiden, som är skir och ljusgrön, när fåglarna både hörs och syns, när inte den nakna kalla fuktiga marken strålar upp genom normala skodon och får ens fötter att värka av köld. Den våren brukar räcka ca 2 veckor i Finland och sen är det redan dags för Den blomstertid.
Här i Lettland har det du varit riktig vår sedan efter påsk och ännu också sprudlar naturen av energi. Varje dag går det lite framåt men inte för snabbt – precis så att man kan njuta av årstiden utan stress. Det är klart att det har varit bakslag. Det har kommit kallt regn och vinden har vinit längs med Daugava som i en vindtunnel. Men det har hela tiden kännats tryggt. Vinterrn kommer inte tillbaka. Efter regnet vecklar bladen ut sig ännu mer, den ljusgröna grönskan tätnar och nya buskar börjar blomma i strålande färger. Denna speciella del av våren har ett eget lettiskt namn: ziedonis, ”den blommande tiden”.
Tid i Riga 